Jag är ute på ärenden men går omvägar för att försöka söva Puddingen först. Dock är jag ungefär tre minuter från att ge upp, han sov länge i morse så han kanske får vila efter ärendena istället.
Helt plötsligt satte han sig upp och skrek 'tick tack tick tack'. Nog första gången han såg kyrktornet.
Det kvarlämnade brevet till tre lärare, undertecknat av hela klassen, gör mig lite ledsen. Är man inte mer rädd om sådant?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar