Titel: Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva
Författare: Ann Heberlein
År: 2008
Språk: svenska
Antal sidor: 207
Förväntningar: Med en verklighetsbaserad bok om egenupplevd psykisk ohälsa väntade jag mig en ganska jobbig berättelse.
Handlar i grova drag om: Författaren, som är diagnostiserad med bipolär sjukdom typ II, beskriver en sommar då hon drabbas av sin sämsta sjukdomsperiod på många år. Självmordstankarna är hela tiden nära, men hon försöker tänka på sina barn.
Så tycker jag: Författaren har skrivit
en hel del tidigare på ämnena synd, straff, ansvar och etik, och det märks. Boken innehåller väldigt mycket filosofi som intresserar mig och får mig att vilja kolla upp en del saker vidare. Den innehåller dessutom ganska mycket Gud, men helt utan att irritera mig (vilket är skickligt då jag ju är lättirriterad vad gäller det ämnet). Jag kan tänka mig att detta var oerhört jobbigt för hennes familj att läsa, samtidigt som det i längden säkert gör det lättare för dem (och anhöriga till andra drabbade) att få en insikt i hur den sjuka mår och tänker. Sammanfattningsvis: en läsvärd bok som efterlämnar samma känsla som en typisk filmstudiofilm (om ni förstår vad jag menar).
This subject line was brought to you in association with Metallica - Enter Sandman en hel del tidigare på ämnena synd, straff, ansvar och etik, och det märks. Boken innehåller väldigt mycket filosofi som intresserar mig och får mig att vilja kolla upp en del saker vidare. Den innehåller dessutom ganska mycket Gud, men helt utan att irritera mig (vilket är skickligt då jag ju är lättirriterad vad gäller det ämnet). Jag kan tänka mig att detta var oerhört jobbigt för hennes familj att läsa, samtidigt som det i längden säkert gör det lättare för dem (och anhöriga till andra drabbade) att få en insikt i hur den sjuka mår och tänker. Sammanfattningsvis: en läsvärd bok som efterlämnar samma känsla som en typisk filmstudiofilm (om ni förstår vad jag menar).
1 kommentar:
Jag förstår vad du menar! Ska nog läsa boken ändå!
Skicka en kommentar