Att en så gammal människa får så många människor närvarande på sin begravning trots att så många av hans vänner gått före honom känns som ett gott tecken på att man lämnat många positiva minnen efter sig.
Jag blev ombedd att läsa en text. Först var tanken att läsa den dikt som lillasyster postade på sin blogg, men i slutänden blev det istället denna, av Paul Laurence Dunbar (dock bara vers 1 & 3).
EN SÅNG OM DÖDEN
Lägg mig ner och lämna mig bland gräs och pilar.
Ovanför i grenen susar milda ilar.
Där jag ligger lämnad kvar
hör jag vinden när den far
sjunga: ”Sov min vän, du har det skönt som vilar.”
Lägg mig intill dammens stilla svala ruta,
där jag känner ängen milt mot vattnet luta.
Där är hela dagen lång
snåret fullt av fågelsång.
Där går barn förbi som fått sin skoldag sluta.
Lägg mig ner, när åren axlarna försvagar,
nära vägen så dess ljud min sömn ledsagar;
för jag har sen gammalt tron
att jag får den bästa ron
mitt bland det som varit kring mig alla dagar.
Lägg mig ner och lämna mig bland gräs och pilar.
Ovanför i grenen susar milda ilar.
Där jag ligger lämnad kvar
hör jag vinden när den far
sjunga: ”Sov min vän, du har det skönt som vilar.”
Lägg mig intill dammens stilla svala ruta,
där jag känner ängen milt mot vattnet luta.
Där är hela dagen lång
snåret fullt av fågelsång.
Där går barn förbi som fått sin skoldag sluta.
Lägg mig ner, när åren axlarna försvagar,
nära vägen så dess ljud min sömn ledsagar;
för jag har sen gammalt tron
att jag får den bästa ron
mitt bland det som varit kring mig alla dagar.
This subject line was brought to you in association with Tomas Andersson Wij - Evighet
3 kommentarer:
Och du läste så fint.Jag var så stolt.
Mycket vacker dikt!
Mycket vacker!
Skicka en kommentar