Projekt: Film 2010#78
Going the Distance (2010)
Jag brukar säga att jag har svårt för romantiska komedier, men det här var en sådan som faktiskt var bra. Den lyckas vara romantisk och hoppfull samtidigt som den är seriös och inte för smörig. Karaktärerna känns verklighetstrogna, vilket långt ifrån alltid är fallet i romantiska komedier.
#79
Invictus (2009)
På tal om smör, så har filmer baserade på verkliga personer ofta svårt att hålla sig ifrån det. Även i denna film framstår Mandela som ett helgon utan fel. Filmkaraktärer som visas som så genomgoda ger lätt ett visst naivt intryck, men om man är naiv förstår inte jag hur man kan lyckas leda ett helt land. I övrigt var filmen ganska bra. Jag kan möjligen tycka att de borde castat andra än Morgan Freeman och Matt Damon i huvudrollerna. Inte för att de var dåliga (tvärt om!) utan för att de är lite för kända och sticker ut när jag tänker på skådespelarna istället för karaktärerna.
#80
Försoning (2007)
Jag minns att filmen fick lysande omdömen när den kom, och att den var nominerad till flera Oscars, så jag kanske hade för höga förväntningar. Jag var nämligen inte så jätteimponerad. Dock snygg, med bra skådespelare.
#81
Persepolis (2007)
Fransk, animerad, svartvit film om en flickas uppväxt under den iranska revolutionen. Inte så uppmuntrande, men dock sevärt. Sändes av SVT i samma serie av filmer som Waltz with Bashir, som jag såg veckan innan, och var ganska intressant att se som jämförelse.
#82
Yrrol (1994)
Den här filmen såg jag redan i början av oktober, jag minns att vi pratade om den på Svägerska Ks födelsedag, men jag har glömt att skriva in den. Undrar om det är fler filmer jag glömt?
Håller förvånansvärt bra trots sin ålder. Förvånade mig flera gånger när det gäller citat som jag eller folk kring mig använder ofta, men som jag inte mindes var från Yrrol (typ: man kan göra så, men det är inte rätt).
This subject line was brought to you in association with Robyn - Love Kills
en hel del tidigare på ämnena synd, straff, ansvar och etik, och det märks. Boken innehåller väldigt mycket filosofi som intresserar mig och får mig att vilja kolla upp en del saker vidare. Den innehåller dessutom ganska mycket Gud, men helt utan att irritera mig (vilket är skickligt då jag ju är lättirriterad vad gäller det ämnet). Jag kan tänka mig att detta var oerhört jobbigt för hennes familj att läsa, samtidigt som det i längden säkert gör det lättare för dem (och anhöriga till andra drabbade) att få en insikt i hur den sjuka mår och tänker. Sammanfattningsvis: en läsvärd bok som efterlämnar samma känsla som en typisk filmstudiofilm (om ni förstår vad jag menar).
